Plötsligt händer det :)

Ja ni! Är ni beredda?!?

Igår kom SAMTALET!!!!!!!!!!!!!!!!
Runt 9.30 ringde det ute på gruppens telefon och jag fick veta att det var någon som sökte mig. Va...tyckte jag. Varför ringer de inte direkt in till mig?
När jag kommer till telefonen hinner jag bara se att nummret börjar med 0300 så förstår jag :D!
Försöker samla mig, tar luren och säger hallå.
-Hej kan du prata? frågar kvinnan i luren.

Sen får jag vet att det har kommit ett barnbesked till oss!!!!!!!!!!!!!!!!! (Ännu inget grin)
En liten kicka på 14mån är utsedd till oss! (fortfarande inget grin)
Socialrapporten var fortfarande på översättning men skulle komma så fort den var klar och resebesked hade inte kommit ännu...(nä då, fortfarande "samlad").

När samtalet var klart går jag och stänger in mig på kontoret, ringer efter Ante och börjar gråta....å gråta....å gråta :D. Skakar som ett tok och fattar ingenting.
Ante förstod vad det handlade om direkt han såg mig och blev överlycklig!!!!
Efter ett tag ringer jag efter min syster (som också jobbar här på företaget) och får även henne att börja gråta :).
Sen fortsätter det så....berätta, gråta.....gråta, berätta. En del arbetskamratet föll till och med in i gråtandet en stund också :)
Vid lunch känner vi båda att det inte går att jobba längre så vi flexar ut och åker hem!

Tänk så "avfunnet" att vi just denna kväll planerat kräftmiddag tillsammans med makens bästa vän och att vi hade biljetter hemmapremiären i elitserien efter det! Känndes kul att få fira utan att behöva planera ;).
Kan meddela att jag FLERA gånger började grina på hockeyn (inte pga spelet)....utan förvarning.....inget hulkgrin utan mest stilla tårar som bara var tvugna att komma ut :)

Idag känner jag mig mera samlad men allt har inte riktigt sjunkit in. Allt känns så overkligt!
Från att ha gått i dvala i dryga 3år ska vi upp på högsta växel...

Men det känns härligt, skönt, spännande, underbart, lyckligt, fantastiskt osv. Finns egentligen inga ord som räcker till.... Hur ska det då bli när vi äntligen får träffa vår lilla juvel?

:´(

HATAR när personer jag tycker om och håller kär mår dåligt!
Det skär i hjärtat när jag står helt handfallen och inte kan hjälpa till....vill så gärna men vet inte hur :´(.
Försöker finnas till och vara här men känner att det inte räcker!
Vill inte tränga mig på....livrädd att allt ska rasa. Rädd att göra saker och ting värre!!!

LIFE´S A BITCH.......orättvist och jävligt.
I det ska vi försöka leva och må bra. Vilket inte går så bra alla gånger!!!

Vuxenpoäng

I fredag återinvigde jag systugan med att äta surströmming där tillsammans med 7st andra tjejer från byn (vi är inte så många fler mellan 25-40år ;) ). Supertrevligt!
Vi brukar försöka träffas ungefär en gång i månaden för att bryta mönstret att bara sitta hemma och uggla istället för att gå och hälsa på varandra...

Under kvällens gång börjades det att prata om vuxenpoäng/husmorspoäng och ju fler exempel som kom upp så kände jag hur jag blev äldre och äldre...
*En tog upp att gjorde man köttfärslimpa så hade man blivit gammal - Check
*En annan började prata om att söndagssteken försvunnit - Check (brukar kunna göra stek mitt i veckan)
*Matlistor kom också upp - Check (skriver matlista för 8veckor (vardagarna) och far sedan och storhandlar. Fyller sen bara på med mjölk, frukt, grönsaker)
*Storkok - Check (palt, gryta, you name it)
*Baka bröd - Check (mest fillimpa, hällakaka och ljusugnsbröd)
*Sylt och saft kok - Check (hade just kokat massa äppelmos)
*Stick och virka - Check
*Sy - CHECK

Pust!!! Jag blir helt svettig....vad blir den totala åldern tror ni?
Kan det finnas hopp att få gå i pension INNAN 2045?!?

Ny vecka....nya tag!

Vars tar veckorna vägen egentligen?
Jag har börjat tycka att det inte är annat än måndag-fredag-måndag-fredag-måndag-fredag osv osv. Hinner inte riktigt med i svängarna!
Nu när badhuset har börjat om med alla klasser så är det också mera synbart att tiden går så ofantligt fort. Vattengympa/vattenworkout måndag, onsdag och lördag..... Tycker jag ligger i blöt jämt ;).

Men det finns ljusglimtar i allt detta.
Vi har slutat reagera på hur jäkla lång tid adoptionen har tagit.....och hur lång tid det kan vara kvar. I början kändes varje vecka och månad som en evighet och väntan blev jobbigare och jobbigare.
Nu måste jag anstränga mig för att räkna ut hur länge sedan det är sen akten gick iväg med dhl. Det tar inte upp ALL tankeverksamhet längre. När jag kollar i kalendern så inser jag att det snart är 2år och 9månader sedan...
Frågan är hur länge det är kvar!

Ännu en till

Ja....så var det bara att lägga till ännu en blogg på favoritlistan :)
ÄLSKAR Mia Skäringers blogg.
Så ren och ärlig på något sätt. Inget förfinat utan hard core. Ett språk som vi andra tänker med inte vågar skriva....utan förfinar.

Nog blev det bättre:-)

Det ser ut som att vi kanske kan rädda vårt förhållande...soffan och jag;-)!

Den blir så himla mycket finare nu när den blir vit!